Skitgråt

Det tar aldrig slut. Ännu en gång har jag blivit så jävla arg på mitt barn så jag inte vet vad jag ska göra. Frustrerad, besviken, ledsen och arg, arg, arg. Precis innan läggdags så att jag knappt kan krama henne godnatt, bara för att jag är så arg. Och så slutar det med att jag sitter här och gråter. Jävla skitgråt. Jävla ensamhet. Varför ska jag behöva ta all skit hela tiden? Och då menar jag inte bara skit bildligt talat.

Jag har en 7-åring som inte håller tätt - på dagtid. Inte hos kompisar. Inte i skolan. Inte på fritids. Och idag - inte heller hemma. Med TVÅ meter till toaletten så gick det ändå åt helvete. Och det är inte en gång i månaden vi pratar om. Eller en gång i veckan. Periodvis kan det vara varje dag. Ibland ett par gånger då och då.

Och man ska vara såååååååååååååå förstående. Man får iiiiiiiiiiiiiiiiiiinte bli arg. Man ska absoluuuuuuuuuuuuuuut inte skuldbelägga. För gör man allt detta så är man en dååååååååååååååååålig förälder.

Jag har försökt allt. Påminna. Sällskapa. Schemalägga. Muta. Belöna. Hota. Allt. Tömt rummet på leksaker som fått tjänas tillbaks. Två dagar = Barbie. Två dagar till = Lego. Jag har gjort rutor och köpt guldstjärnor. 3 guldstjärnor = en överraskning. Hela veckan med guldstjärnor = den hett eftertraktade prinsessmuggen...
Men påsarna med ammoniakstinkande kläder fortsätter att knytas ihop hemma hos kompisar och i skolan...

Jag hatar det här. Jag hatar att vara så arg och skrika åt mitt barn. Jag vet att det inte hjälper. Men efter 4 år av försök har jag inga medel kvar. Jag känner mig uttömd och förtvivlad. Ensam. Så jävla ensam.

Vem fan vill dela det här jävla livet med mig?, tänker jag också. Bilden av två välartade, lagom stora barn rämnar och kvar finns skiten, eländet och gråten. Ilskan och ledsamheten över att känna mig misslyckad som förälder. Hon skiter ner allt hon äger och har och jag är dålig, dålig, dålig.

Och nej, det finns ingen pappa som kan avlasta. Det har det inte funnits för henne någonsin. För mig har det inte funnits nån på sju år.

Mitt i all min arga, besvikna gråt kommer sonen och undrar vem det är som gråter. Vad ska jag säga annat än att det är jag och att det inte är hans fel i alla fall.
Och mitt i all min arga, besvikna gråt ringer min egen pappa och trycker på knappen som öppnar gapet ner till helvetet - sen lägger han på luren. Jag ringer upp igen. Min mamma svarar och sen får hon ta emot all ilska och all frustration helt oförskyllt. Det gör hon i en minut innan hon avbryter mitt snorande, hulkande och bannande genom att säga att hon kommer hit. Då är jag inte längre enbart ledsen över dotterns tvätthög. Jag är ledsen över mitt eget patetiska, misslyckade och kärleksmässigt fattiga liv...

Det var nästan fyra timmar sen. Hon åkte nyss. Efter nästan fyra timmar sittandes på min sängkant, hade vi kommit så långt så hon kunde åka hem igen.

Jag funderar ofta på hur jag ska klara mig utan min mamma. Jag vill knappt tänka på det. Jag är tillräckligt ensam just nu.