Skav

Vilket är han och vilket är jag? Han menar så mycket gott och jag ser det svåra, det obekväma och det krävande. Han säger saker som ska få min blick att lyfta och min självkänsla att följa efter, men jag bara hör och känner orden som petar på mina ömmaste ställen och det gör ont. Min mage knyter sig och kärleken hamnar i skymundan av allt det dystra som svept in över mig.
Är det han som är för rak och för ärlig eller är det jag som är för känslig?
Det gör lite ont när man skaver bort hörnen på den fyrkantiga klossen, så att den ska passa i det runda hålet. Och det tar tid...

Oumbärlig

"God formiddag skat.
Kan snart ikke undvære dig længere.
Glæder mig til fredag.
Din O."

Han gör mig lycklig. Jag behöver inte mer än så. Det är det viktigaste.

Kvällens kärleksförklaring

När det är så här känns det svårt att vara på så långt avstånd från dig. Jag vill vara där du är och se på dig när vi pratar. Jag längtar efter dig och tänker så mycket på hur det kan bli.
I din trädgård eller i min - tillsammans. I köket på morgonen när du kokar svagt, danskt kaffe eller på kvällen när vi kan göra saker tillsammans alla fyra och vi två kan sitta och prata när barnen lagt sig.
Att kunna krama dig när som helst och somna med dig på kvällen.
Det tänker jag på och då känns det som fjärilar i min mage...

Rassel

Jag håller andan när skeletten börjar röra på sig. Jag som tyckte mig se att de vittrat sönder. Men nej...
Efter att inte ha hört av sig med mer än 1 telefonsamtal på 7 år, får jag idag veta att mina barns pappa tänker komma hit ner efter jul och att han vill att hans arma föräldrar ska "se till" att barnen finns hos dem så att han kan träffa dem.
Jag undrar följande:
Hur kan det komma sig att just när jag mött någon som jag verkligen tror kan förändra något i mitt liv, DÅ väljer han att rassla till och krypa fram?
Jag blir illamående.

Ett hål i mitt hem

Jag har ett hål i mitt hem. Han reste sig och åkte.
Kvar blev tomrummet som jag fyller med längtan.
Han fattas.
Han vet att han fattas och jag är inte ensam i min saknad.
Det gör hela skillnaden.
Ensamheten har ett leende.

Förändring

Jag känner kärlek från honom som han klär i ord jag aldrig hört förut. 
Då vill jag ändra mitt liv till att bli vårt liv - tillsammans.

Tror att jag har letat, tror att jag har sökt...

...efter Nonsomdu.

Helt enkelt.

(...och här är texten...)

Ja, jag är en obotlig romantiker och det står jag för.

Närkontakt

Jag är lite förundrad efter lördagens möte och efter en timme i telefon nu i kväll.
Är han sann? Hörde jag rätt när han sa att han föredrar raka besked, att man säger vad man känner och att man är tydlig och ärlig?

När landade han? Och vilken planet är han ifrån?

Sådan en dejlig mand

Det finns män att skratta med en hel dag. Från första stunden och första blicken. Massor av glädje och glimten i ögat hela tiden och så den där underbara danska humorn som jag älskar.
Män som tittar på mig med en blick som ser mig. Verkligen ser mig. Och som säger -"Det ska bli spännande att lära känna dig".
Det finns män som sträcker fram en hand tvärs över bordet bara för att röra vid min kind och män som får mig att rodna.
Det finns såna män. På riktigt.

Jag träffade en idag.

Så sant så...

Åsa sa det.

Jag sa det!

Det blev inget sarkastiskt vykort.
Jag tog istället tillfället i akt när jag var ensam på jobbet och han kom in för att lämna några paket.

Det blev inte riktigt så rakt och tydligt som jag planerat, men jag fick fram vad jag ville.

-"Det är okej att säga att du inte är intresserad".
-"Det är bättre att säga något, istället för att bara låta bli".
-"Det är ju bättre att vi har sagt det rakt ut än att det ska vara så här konstigt mellan oss".

Vad fick jag för svar då? Vad sa han (på behörigt avstånd från mig)?

-"Det är så struligt med mitt ex".
-"Det är så jobbigt med mitt ex".
-"Det är så mycket med mitt ex".

Okej, sa jag, det är okej.

Jag måste ändå gå vidare.

Den där utmaningen, Åsa...

Åsa fick mig att tänka en stund, en ganska lång sådan faktiskt, men nu är jag klar.


1. Kärleken i mitt liv: ger jag till mina barn och får så mycket tillbaks. Alltid. Varje dag. Oavsett hur dagsformen är så finns kärleken där som ett klister. Vi hör ihop – av kärlek.


2. Min favoritfärg är: Lila. Varmare än blå och med mer attityd än rosa. Som jag då.


3. Jag är fantastiskt glad: över att jag lyckades bygga mitt eget hus. Handgripligen, med hammare, spik och massor av jobb och med hjälp av främst min mamma, men även övrig familj och en hel del vänner.


4. Jag vet fortfarande inte: varför jag envist sparat en stor, jäkla varningsskylt med en ko på – i snart 10 år. Jag hade inga kor då och jag har inte skaffat en enda nu heller.


5. Min dröm är: att hitta den man som passar in i solstolen på terrassen i den sydeuropeiska vårvärmen, som jag ser och känner när jag sluter ögonen.


6. Jag tror: alltid gott om människor, tills någon bevisar motsatsen.


7. Jag kommer förmodligen aldrig: att sluta lyssna på Agnetha Fältskog och jag kommer förmodligen heller aldrig att sluta undra vem ”Gun och Bengt” är.




Feel free att skicka vidare. Jag känner inte riktigt att jag har så stort nätverk i bloggvärlden att det är lönt...

Tips från coachen

Träffade honom på ICA igår. Det kändes obekvämt och stelt och han såg till att inte dröja kvar efter vårt korta samtal i kassakön. Kämpade emot impulsen att ringa honom efteråt, bara för att få nån sorts avslut. Men vad finns det att avsluta egentligen? Ett långt samtal med JU fick ordning på tankarna och hon kom med följande ovärderliga förslag på "åtgärd":

På baksidan av ett vykort där motivet är en söt kanin:

FYI!

1. Det kan tyckas vara en tydlig dissning att vilja bjuda dejten på gammalt kaffe som smakar garvsyra, men det är mycket mer tydligt att säga "Nej, jag vill inte träffa dig."

2. Det kan tyckas vara en tydlig dissning att föreslå dejten att man ska tillbringa lördagskvällen med att titta på fotboll, men det är mycket mer tydligt att säga "Nej, jag vill inte träffa dig."

2. Det kan tyckas vara en tydlig dissning att tillbringa större delen av dejten med ryggen halvt vänd ifrån din dejt sittandes i en gammal TV-fåtölj, men det är mycket mer tydligt att säga "Nej, jag vill inte träffa dig."

Följ nu dessa enkla råd, så ska du se att det går lättare nästa gång.

Lycka till!

PS. Sa jag att han var brevbärare?

PS II. Tack JU, för att du strukturerade upp allt både för honom och för mig.

Lådorna

För mig är grejer en belastning. En tung börda som jag inte vet hur jag ska hantera. Sitter ute i förrådet och gråter. Har försökt bringa ordning bland alla materialtrötta flyttlådor som säckar ihop en efter en. Öppnar dem och tittar ner bland alla saker. Hamnar i minnen och läser ord skrivna av en förväntansfull 11-åring, en vilsen 16-åring och en fartblind 25-åring.

Öppnar lådor fulla med misslyckanden. Sparade kläder och oavklarade dieter. Ofullkomligheten tynger ner mig, trycker ner mig i ett hörn. Varför slänger jag inte bara alltihop? Varför staplar jag eländet och låter det ta plats i mitt liv? Rädslan över att ingenting ska finnas kvar som visar att jag faktiskt levt gör sig påmind. Att jag faktiskt hade ett liv före det här svarta hål jag nu befinner mig i. Slänger jag allt, är mitt förflutna lika tomt som min nutid.

Jag lyfter på locket till lådorna och hittar kärlek som försvunnit. Kärlek som idag ägnas åt barn och familjer som inte är mina. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Trots två alltid närvarande barn är ensamheten hela tiden så påtaglig. Den får mig att sitta på golvet i förrådet och gråta. Vem bryr sig om all skit i mina lådor? Om jag skulle dö idag skulle allt vara på soptippen innan året är slut.

Det här är inte mitt liv. Det här är inte vad jag ville. Jag känner mig oförmögen att förändra allt ensam. Det är för tungt. Det är omänskligt.

Känslodagen...

Trött. Glad. Social. Effektiv. Sällskaplig. Undersökande.
Misstänksam. Beslutsam. Bekräftad. Okoncentrerad. Överrumplad.
Stum. Förvirrad. Kränkt. Ledsen. Förtvivlad. Arg. Rasande.
Ärlig. Öppen. Gråtande. Yr. Tacksam. Matt.
Fundersam. Lyssnande. Hård. Rak. Krass. Krävande. Förlåtande.
Uttömd. Trött. Sömnig.
Bekräftad. Uppiggad. Beslutsam. Hjälpsam. Kreativ. Handlingskraftig.
Glad. Varm. Nöjd.

Hur har din dag varit?

Nog nu! Igen.

Räknar till ett tiotal mess från de senaste dagarna där det bland annat står "Du är värd något så jävla mycket bättre!!!", "Du är en väldigt värdefull person. Och han är en skitstövel.", "Jag tycker han gör en superförlust. Du är en av de bästa jag vet!" och så det allomfattande "Idiot!".

Var jag blind när jag fick de här smsen? Illiterat? Hade jag obefintlig tillgång till mina normala förmågor? Vad var det i alla mess från JU som jag inte fattade??? Händer det här igen ska jag be henne tala klarspråk och istället enbart skicka sms som lyder "SKIT I HONOM!!!!"

Då finns det inget att fundera över...

NOG NU! Igen.

Nog nu!

Åh va arg jag är. Mest på mig själv för att jag inte reste mig upp efter två timmar och gick. Nu får det fan räcka. Jag vill ha en man som får mig att lyfta med sina tankar, sina ord och sin närvaro. Jag vill ha nån som ser framåt i vitt istället för svart. Jag vill inte vara arg. Jag vill inte resa mig upp och gå. Jag vill ha en man som får mig att vilja stanna. För alltid.

Skitlimbo

Vad hände? Jag fattar ingenting. Hur kan man bestämma att man ska träffas och sen hör man inte av sig, svarar inte i telefon eller på SMS, är inte hemma...
Jag är tillbaks i ruta ett känns det som. Jag blir tokig. Orkar inte sånt här tjafs - eller snarare frånvaro av tjafs. Jag vill ha rak kommunikation. - "Hej, jag vill vara med dig och lära känna dig mer på alla sätt." eller -"Nej, jag vill inte det här. Det kan inte bli något mellan oss.".
Jag vill inte vara i nåt jäkla skitlimbo.
Jag vill veta.

Room to let

Där jag är, finns det plats för dig.
Nära min kropp och runt mitt hjärta.

Vänskapsmagin

Jag har ingen "barndomsvän" kvar längre som jag umgås med och jag har tänkt på det ibland och funderat på varför. Nyss läste jag det här och nånstans där bland kommentarerna kom tanken upp igen.

Till viss del tror jag "barndomsvännernas" försvinnande kan bero på avsaknaden av det där magiska vid det första mötet. "Barndomsvännerna" var man kompis med för att vi bodde i samma by, gick i samma klass eller samma skola - inte för att vi möttes och fann varann och kände nån gemenskap, nåt intresse eller till och med kärlek för varann. Vad finns det då att hålla fast vid?

För 13 år sen fick jag uppleva det magiska. Jag pendlade till jobbet med tåg varje dag och en morgon hamnade jag bredvid en tjej. Vi började prata och det fanns en nyfikenhet och en samklang i allt redan från starten. Det var början till en fantastisk vänskap. Jag var väldigt ledsen när hon och hennes sambo flyttade uppåt landet, bara ett år efter att vi lärt känna varann, men vår vänskap höll i sig. Även om vi inte sågs på flera månader så var varje möte så enkelt - vi bara fortsatte där vi slutade senast. Det fanns aldrig några krav eller förväntningar - bara genuin vänskap.

När vi känt varann i tre år gifte hon och hennes sambo sig och på festen efter frågade en ingift släkting till henne hur vi kände varann. Vi förklarade och släktingen blev förvånad. Hon trodde vi känt varann hela livet eftersom vi var en sån självklar del i varandras liv. Och så var det hela tiden - enkelt och självklart.

Vi kände inte varann från första början av våra liv, men vi kände varann ända till slutet av hennes.
Hon dog i vintras.
Det är tungt och jag saknar henne så obeskrivligt.


Till M.

Idag talar tystnaden i mitt hjärta
och avspeglar sig i mina ögon.
Inget finns att säga, men blev allting sagt?

Tid för tacksamhet och tomhet.
Tacksam att allt vi gjort finns kvar,
från första mötet till det sista,
inne i mig att ta fram
när tomheten blir för stor.

Jo.

Dagdröm

Jag längtar efter värme. Genom en blick eller en hand på min arm. Någon som rör vid min nacke och andas mot min hals. Värme. En stor kropp att bara vara emot. Känna andetagen. Doften av varm hud. Kyssar. Jag längtar efter kyssar med äkta kärlek bakom. Jag längtar efter kärlek och ömhet. Och jag längtar efter att ha någon att längta efter.
Jag vill inte vara en längre. Jag vill vara en av två.

Natt

Om jag inte går och lägger mig, så sover jag inte. Då behöver jag heller inte vakna och konstatera att ännu ett dygn förflutit. I ensamhet.

Men jag är trött. Trött ända in i själen. Trött på ensamheten. Kärleksensamheten. Det är den som är tung. Vill inte vara vaken och medveten om att den finns.

Så jag går och lägger mig.

Ensam.

Kärleksekvationen

Kärlek är svårt. Livet är svårt. Men kärlek i livet gör livet lättare.
Funderar på att gå en fristående kurs...

Tvångsdejting

Nä, det hjälper inte att vänta. Avvakta ger inte ett skit. Jag är trött på det här. Jag möter en solglasögontäckt blick och inser att han kommer aldrig att ta steget. Om det beror på att han inte vill eller inte vågar vet jag inte. Men inget händer. HAN VET INTE VAD HAN MISSAR!! En hel jävla familj. Klappad och klar. Fix och färdig. Sign, sealed, delivered.... Åh, skyll dig själv vill jag bara säga till honom - men jag gör inte det såklart. Tvingar mig själv att ta förlusten med en axelryckning, trots att jag skulle vilja skrika.
Måste komma ur det här snart. Måste försöka komma på vad det är jag egentligen vill - vad jag egentligen vill ha. Men hur gör man det? Funderar på att praktisera tvångsdejting en tid framöver. Minst 2-3 dejter i månaden till att börja med (och det är mycket när man bor så långt från storstan som jag gör), bara för att sondera terrängen. Jag ska göra det. Och jag ska börja i morgon...

Nyhet!

Funderar på att uppfinna hjulet.
Känns viktigt på nåt vis.

Frusen hjärna?

Jag skiter i det, tänkte jag idag. Igen. Jag kan lika gärna ta ut förlusten nu, så blir det enklare. Skitsamma. -"Du har alltid facit", sa min väninna. Jo, jag har väl det. Jag vet bäst helt enkelt. Jag vet vad allt och alla tänker och tycker om mig och nåt vidare bra är det inte kan jag berätta. Då är det lättare att bara skita i alltihop. Ge upp.
Så bra tålamod har jag. Helt värdelöst alltså.

Det som utlöste min uppgivenhet var att jag inte orkade sitta på händerna längre. Jag var "gåpåig". Tog kontakt. Gav en komplimang och kom med ett förslag. Och fick nåt lite lagom utslätat, intetsägande tillbaks. Kanske var det för att han inte är bättre på att uttrycka sig i skrift än så. Kanske för att jag läser in en massa dåligt i några futtiga rader. Kanske för att jag utgår ifrån att det inte kommer att hända nåt mer. Jag har ju facit. Vet bäst. Jodå, så är det.

-"Hur skulle det vara om du gav det en chans? Avvakta. Låt det vara som det är.", sa min väninna. Jo, det kan jag väl göra, tänkte jag. Spelar ju ingen roll egentligen. Jag vet ju ändå hur det går....

Funderar på om lobotomi kanske hjälper...

Mitt monokroma liv.

Han hamnade i min soffa till slut ändå. Helt plötsligt började allt röra på sig och så hamnade han här. Och jag är glad. Inser att jag lever ett monokromt liv. Ena dagen svart - andra dagen vitt. Men det får vara så. Bara det är mer vitt än svart så får det vara så.

Han vill träffas igen och det vill jag också. Det tycker jag är en bra början. Jag vet att jag måste fortsätta sitta på händerna emellanåt, så jag inte bara stormar fram. Men att få veta att han vill - om än lite och med små steg, ger mig energi och det tänker jag ta vara på. Jag behöver det. Jag behöver få känna att det finns nånting att se fram emot.

Finns inte så mycket att fundera på precis nu. Försöker bara njuta av känslan. :)

Gummiboll

 Funderar på om man inte måste ner och studsa på botten då och då, för att kunna få höjd igen och gå vidare...

Skitgråt

Det tar aldrig slut. Ännu en gång har jag blivit så jävla arg på mitt barn så jag inte vet vad jag ska göra. Frustrerad, besviken, ledsen och arg, arg, arg. Precis innan läggdags så att jag knappt kan krama henne godnatt, bara för att jag är så arg. Och så slutar det med att jag sitter här och gråter. Jävla skitgråt. Jävla ensamhet. Varför ska jag behöva ta all skit hela tiden? Och då menar jag inte bara skit bildligt talat.

Jag har en 7-åring som inte håller tätt - på dagtid. Inte hos kompisar. Inte i skolan. Inte på fritids. Och idag - inte heller hemma. Med TVÅ meter till toaletten så gick det ändå åt helvete. Och det är inte en gång i månaden vi pratar om. Eller en gång i veckan. Periodvis kan det vara varje dag. Ibland ett par gånger då och då.

Och man ska vara såååååååååååååå förstående. Man får iiiiiiiiiiiiiiiiiiinte bli arg. Man ska absoluuuuuuuuuuuuuuut inte skuldbelägga. För gör man allt detta så är man en dååååååååååååååååålig förälder.

Jag har försökt allt. Påminna. Sällskapa. Schemalägga. Muta. Belöna. Hota. Allt. Tömt rummet på leksaker som fått tjänas tillbaks. Två dagar = Barbie. Två dagar till = Lego. Jag har gjort rutor och köpt guldstjärnor. 3 guldstjärnor = en överraskning. Hela veckan med guldstjärnor = den hett eftertraktade prinsessmuggen...
Men påsarna med ammoniakstinkande kläder fortsätter att knytas ihop hemma hos kompisar och i skolan...

Jag hatar det här. Jag hatar att vara så arg och skrika åt mitt barn. Jag vet att det inte hjälper. Men efter 4 år av försök har jag inga medel kvar. Jag känner mig uttömd och förtvivlad. Ensam. Så jävla ensam.

Vem fan vill dela det här jävla livet med mig?, tänker jag också. Bilden av två välartade, lagom stora barn rämnar och kvar finns skiten, eländet och gråten. Ilskan och ledsamheten över att känna mig misslyckad som förälder. Hon skiter ner allt hon äger och har och jag är dålig, dålig, dålig.

Och nej, det finns ingen pappa som kan avlasta. Det har det inte funnits för henne någonsin. För mig har det inte funnits nån på sju år.

Mitt i all min arga, besvikna gråt kommer sonen och undrar vem det är som gråter. Vad ska jag säga annat än att det är jag och att det inte är hans fel i alla fall.
Och mitt i all min arga, besvikna gråt ringer min egen pappa och trycker på knappen som öppnar gapet ner till helvetet - sen lägger han på luren. Jag ringer upp igen. Min mamma svarar och sen får hon ta emot all ilska och all frustration helt oförskyllt. Det gör hon i en minut innan hon avbryter mitt snorande, hulkande och bannande genom att säga att hon kommer hit. Då är jag inte längre enbart ledsen över dotterns tvätthög. Jag är ledsen över mitt eget patetiska, misslyckade och kärleksmässigt fattiga liv...

Det var nästan fyra timmar sen. Hon åkte nyss. Efter nästan fyra timmar sittandes på min sängkant, hade vi kommit så långt så hon kunde åka hem igen.

Jag funderar ofta på hur jag ska klara mig utan min mamma. Jag vill knappt tänka på det. Jag är tillräckligt ensam just nu.

Förälskelsespelet

Jag vill ha kärlek. Det är bara därför jag börjat blogga. Tro inget annat. Det verkar vara bästa sättet att hitta kärleken just nu.

Eller... nej... Men jag har sagt det till mina vänner de senaste månaderna och jag står för det: Jag är trött på att vara singel. Det är nog nu helt enkelt.

Tyvärr är jag är erbarmligt dålig på att spela alla spel som ingår när man ska dejta. Jag försöker vara tydlig. Nästan övertydlig. -"Jag tycker du är fin och trevlig och jag är intresserad av att lära känna dig. Så hur är det med dig? Är du intresserad?" Kan det bli klarare än så? Just nu känns det som ett otaktiskt drag. Trots att svaret blev -"Ja, jag är jätteintresserad." Otåligheten växer från min sida och ingenting sker. Jag sitter på händerna och spelar med i det där spelet som jag inte ville - som jag ville undvika genom att vara tydlig... Det jag tänker allt som oftast är det där om att män hellre sliter av sig armarna än säger nåt som kan såra. Så är det - har jag hört...

Funderar på att ta ut förlusten i förskott och dricka lite vin som tröst. Eller kanske inte - kanske bara dricka vin för att det är gott. Så gör jag.