Nyhet!

Funderar på att uppfinna hjulet.
Känns viktigt på nåt vis.

Frusen hjärna?

Jag skiter i det, tänkte jag idag. Igen. Jag kan lika gärna ta ut förlusten nu, så blir det enklare. Skitsamma. -"Du har alltid facit", sa min väninna. Jo, jag har väl det. Jag vet bäst helt enkelt. Jag vet vad allt och alla tänker och tycker om mig och nåt vidare bra är det inte kan jag berätta. Då är det lättare att bara skita i alltihop. Ge upp.
Så bra tålamod har jag. Helt värdelöst alltså.

Det som utlöste min uppgivenhet var att jag inte orkade sitta på händerna längre. Jag var "gåpåig". Tog kontakt. Gav en komplimang och kom med ett förslag. Och fick nåt lite lagom utslätat, intetsägande tillbaks. Kanske var det för att han inte är bättre på att uttrycka sig i skrift än så. Kanske för att jag läser in en massa dåligt i några futtiga rader. Kanske för att jag utgår ifrån att det inte kommer att hända nåt mer. Jag har ju facit. Vet bäst. Jodå, så är det.

-"Hur skulle det vara om du gav det en chans? Avvakta. Låt det vara som det är.", sa min väninna. Jo, det kan jag väl göra, tänkte jag. Spelar ju ingen roll egentligen. Jag vet ju ändå hur det går....

Funderar på om lobotomi kanske hjälper...

Mitt monokroma liv.

Han hamnade i min soffa till slut ändå. Helt plötsligt började allt röra på sig och så hamnade han här. Och jag är glad. Inser att jag lever ett monokromt liv. Ena dagen svart - andra dagen vitt. Men det får vara så. Bara det är mer vitt än svart så får det vara så.

Han vill träffas igen och det vill jag också. Det tycker jag är en bra början. Jag vet att jag måste fortsätta sitta på händerna emellanåt, så jag inte bara stormar fram. Men att få veta att han vill - om än lite och med små steg, ger mig energi och det tänker jag ta vara på. Jag behöver det. Jag behöver få känna att det finns nånting att se fram emot.

Finns inte så mycket att fundera på precis nu. Försöker bara njuta av känslan. :)

Gummiboll

 Funderar på om man inte måste ner och studsa på botten då och då, för att kunna få höjd igen och gå vidare...

Skitgråt

Det tar aldrig slut. Ännu en gång har jag blivit så jävla arg på mitt barn så jag inte vet vad jag ska göra. Frustrerad, besviken, ledsen och arg, arg, arg. Precis innan läggdags så att jag knappt kan krama henne godnatt, bara för att jag är så arg. Och så slutar det med att jag sitter här och gråter. Jävla skitgråt. Jävla ensamhet. Varför ska jag behöva ta all skit hela tiden? Och då menar jag inte bara skit bildligt talat.

Jag har en 7-åring som inte håller tätt - på dagtid. Inte hos kompisar. Inte i skolan. Inte på fritids. Och idag - inte heller hemma. Med TVÅ meter till toaletten så gick det ändå åt helvete. Och det är inte en gång i månaden vi pratar om. Eller en gång i veckan. Periodvis kan det vara varje dag. Ibland ett par gånger då och då.

Och man ska vara såååååååååååååå förstående. Man får iiiiiiiiiiiiiiiiiiinte bli arg. Man ska absoluuuuuuuuuuuuuuut inte skuldbelägga. För gör man allt detta så är man en dååååååååååååååååålig förälder.

Jag har försökt allt. Påminna. Sällskapa. Schemalägga. Muta. Belöna. Hota. Allt. Tömt rummet på leksaker som fått tjänas tillbaks. Två dagar = Barbie. Två dagar till = Lego. Jag har gjort rutor och köpt guldstjärnor. 3 guldstjärnor = en överraskning. Hela veckan med guldstjärnor = den hett eftertraktade prinsessmuggen...
Men påsarna med ammoniakstinkande kläder fortsätter att knytas ihop hemma hos kompisar och i skolan...

Jag hatar det här. Jag hatar att vara så arg och skrika åt mitt barn. Jag vet att det inte hjälper. Men efter 4 år av försök har jag inga medel kvar. Jag känner mig uttömd och förtvivlad. Ensam. Så jävla ensam.

Vem fan vill dela det här jävla livet med mig?, tänker jag också. Bilden av två välartade, lagom stora barn rämnar och kvar finns skiten, eländet och gråten. Ilskan och ledsamheten över att känna mig misslyckad som förälder. Hon skiter ner allt hon äger och har och jag är dålig, dålig, dålig.

Och nej, det finns ingen pappa som kan avlasta. Det har det inte funnits för henne någonsin. För mig har det inte funnits nån på sju år.

Mitt i all min arga, besvikna gråt kommer sonen och undrar vem det är som gråter. Vad ska jag säga annat än att det är jag och att det inte är hans fel i alla fall.
Och mitt i all min arga, besvikna gråt ringer min egen pappa och trycker på knappen som öppnar gapet ner till helvetet - sen lägger han på luren. Jag ringer upp igen. Min mamma svarar och sen får hon ta emot all ilska och all frustration helt oförskyllt. Det gör hon i en minut innan hon avbryter mitt snorande, hulkande och bannande genom att säga att hon kommer hit. Då är jag inte längre enbart ledsen över dotterns tvätthög. Jag är ledsen över mitt eget patetiska, misslyckade och kärleksmässigt fattiga liv...

Det var nästan fyra timmar sen. Hon åkte nyss. Efter nästan fyra timmar sittandes på min sängkant, hade vi kommit så långt så hon kunde åka hem igen.

Jag funderar ofta på hur jag ska klara mig utan min mamma. Jag vill knappt tänka på det. Jag är tillräckligt ensam just nu.

Förälskelsespelet

Jag vill ha kärlek. Det är bara därför jag börjat blogga. Tro inget annat. Det verkar vara bästa sättet att hitta kärleken just nu.

Eller... nej... Men jag har sagt det till mina vänner de senaste månaderna och jag står för det: Jag är trött på att vara singel. Det är nog nu helt enkelt.

Tyvärr är jag är erbarmligt dålig på att spela alla spel som ingår när man ska dejta. Jag försöker vara tydlig. Nästan övertydlig. -"Jag tycker du är fin och trevlig och jag är intresserad av att lära känna dig. Så hur är det med dig? Är du intresserad?" Kan det bli klarare än så? Just nu känns det som ett otaktiskt drag. Trots att svaret blev -"Ja, jag är jätteintresserad." Otåligheten växer från min sida och ingenting sker. Jag sitter på händerna och spelar med i det där spelet som jag inte ville - som jag ville undvika genom att vara tydlig... Det jag tänker allt som oftast är det där om att män hellre sliter av sig armarna än säger nåt som kan såra. Så är det - har jag hört...

Funderar på att ta ut förlusten i förskott och dricka lite vin som tröst. Eller kanske inte - kanske bara dricka vin för att det är gott. Så gör jag.