Han hamnade i min soffa till slut ändå. Helt plötsligt började allt röra på sig och så hamnade han här. Och jag är glad. Inser att jag lever ett monokromt liv. Ena dagen svart - andra dagen vitt. Men det får vara så. Bara det är mer vitt än svart så får det vara så.
Han vill träffas igen och det vill jag också. Det tycker jag är en bra början. Jag vet att jag måste fortsätta sitta på händerna emellanåt, så jag inte bara stormar fram. Men att få veta att han vill - om än lite och med små steg, ger mig energi och det tänker jag ta vara på. Jag behöver det. Jag behöver få känna att det finns nånting att se fram emot.
Finns inte så mycket att fundera på precis nu. Försöker bara njuta av känslan. :)
När ett barn dör
6 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar