Frusen hjärna?

Jag skiter i det, tänkte jag idag. Igen. Jag kan lika gärna ta ut förlusten nu, så blir det enklare. Skitsamma. -"Du har alltid facit", sa min väninna. Jo, jag har väl det. Jag vet bäst helt enkelt. Jag vet vad allt och alla tänker och tycker om mig och nåt vidare bra är det inte kan jag berätta. Då är det lättare att bara skita i alltihop. Ge upp.
Så bra tålamod har jag. Helt värdelöst alltså.

Det som utlöste min uppgivenhet var att jag inte orkade sitta på händerna längre. Jag var "gåpåig". Tog kontakt. Gav en komplimang och kom med ett förslag. Och fick nåt lite lagom utslätat, intetsägande tillbaks. Kanske var det för att han inte är bättre på att uttrycka sig i skrift än så. Kanske för att jag läser in en massa dåligt i några futtiga rader. Kanske för att jag utgår ifrån att det inte kommer att hända nåt mer. Jag har ju facit. Vet bäst. Jodå, så är det.

-"Hur skulle det vara om du gav det en chans? Avvakta. Låt det vara som det är.", sa min väninna. Jo, det kan jag väl göra, tänkte jag. Spelar ju ingen roll egentligen. Jag vet ju ändå hur det går....

Funderar på om lobotomi kanske hjälper...