Vänskapsmagin

Jag har ingen "barndomsvän" kvar längre som jag umgås med och jag har tänkt på det ibland och funderat på varför. Nyss läste jag det här och nånstans där bland kommentarerna kom tanken upp igen.

Till viss del tror jag "barndomsvännernas" försvinnande kan bero på avsaknaden av det där magiska vid det första mötet. "Barndomsvännerna" var man kompis med för att vi bodde i samma by, gick i samma klass eller samma skola - inte för att vi möttes och fann varann och kände nån gemenskap, nåt intresse eller till och med kärlek för varann. Vad finns det då att hålla fast vid?

För 13 år sen fick jag uppleva det magiska. Jag pendlade till jobbet med tåg varje dag och en morgon hamnade jag bredvid en tjej. Vi började prata och det fanns en nyfikenhet och en samklang i allt redan från starten. Det var början till en fantastisk vänskap. Jag var väldigt ledsen när hon och hennes sambo flyttade uppåt landet, bara ett år efter att vi lärt känna varann, men vår vänskap höll i sig. Även om vi inte sågs på flera månader så var varje möte så enkelt - vi bara fortsatte där vi slutade senast. Det fanns aldrig några krav eller förväntningar - bara genuin vänskap.

När vi känt varann i tre år gifte hon och hennes sambo sig och på festen efter frågade en ingift släkting till henne hur vi kände varann. Vi förklarade och släktingen blev förvånad. Hon trodde vi känt varann hela livet eftersom vi var en sån självklar del i varandras liv. Och så var det hela tiden - enkelt och självklart.

Vi kände inte varann från första början av våra liv, men vi kände varann ända till slutet av hennes.
Hon dog i vintras.
Det är tungt och jag saknar henne så obeskrivligt.


Till M.

Idag talar tystnaden i mitt hjärta
och avspeglar sig i mina ögon.
Inget finns att säga, men blev allting sagt?

Tid för tacksamhet och tomhet.
Tacksam att allt vi gjort finns kvar,
från första mötet till det sista,
inne i mig att ta fram
när tomheten blir för stor.

Jo.