Fokus

Helt plötsligt skiftar jag fokus. Får flashbacks 10 år tillbaks i tiden. Vad är viktigt? Att barnen mår bra. Att vi har nånstans att bo. Att det kommer in pengar varje månad. Att det är vi tre. Igen är det vi tre. De tre musketörerna? Nja... En för alla. Sen är det stopp. Mer än så kan jag inte kräva. Det är jag som måste se till att allt funkar. De är mina barn. Det kommer att gå den här gången med. Allt kommer att bli bra. Jag vet det. Jag har gjort det förr. Inget är värre än att jag överlever den här gången också. Den vuxna ensamheten känns sorglig att möta. Sorglig, men inte skrämmande. När jag är ledsen är det inte pga ensamheten längre. Allt är bättre än det här. Detta vakuum av elände och okärlek.