Det sorgliga

Jag drömde. För två månader sedan drömde jag en dröm som jag kan spela upp i mitt huvud igen och igen.

Jag drömde att han hade köpt ett hus till oss. Ett hus som jag absolut inte ville ha. Det låg på en åker. Jag vet precis vilken åker det är på riktigt. I verkligheten är den helt tom, men i min dröm låg det några andra hus bredvid. Huset var gult. Bakom fanns det ett förråd eller var det en utbyggnad? Den var hemsk. Hemsk och ful. Jag ville inte ha den. Verkligen inte.

Egentligen är det ett riktigt fint ställe. Ligger på en höjd med en fantastisk utsikt över åkrar, ängar och skogar. Långt borta kan man ana den stora sjön. Men i min dröm var allting fult. Framför huset - mitt i vägen för den vackra utsikten - låg två stora högar med smutsig ved. Riktigt svart, gammal och unken. Högarna skymde allt. Precis allt. Jag gick in i huset. Det kröp i kroppen på mig och jag ville bara bort från alltihop. Bort. Bort från allt det fula.

När jag vaknade visste jag precis vad den här drömmen betydde.

Vi köpte ett hus för lite mer än ett år sedan. Efter det blev allt fult. Ingenting blev som jag tänkt mig. Med i flytten kom en person som jag i efterhand insett förmodligen kände sig hotad och därför var tvungen att hålla fast med näbbar och klor och göra allt för att hävda sig. Den fula utbyggnaden som sitter fast oavsett om man vill det eller inte... Den före detta... Bonusbarnens mamma...

Hon smutsade verkligen ner allt. Och han lät henne göra det. Och jag var ensam. Ensam i en tvåsamhet.

Framför huset i drömmen låg två smutsiga vedhögar.
Allt som hänt under det senaste året har bara samlats på hög. Alla besvikelser. Alla bråk. Alla anklagelser. All gråt. All ilska. Allt ligger som två stora högar som skymmer det vackra. Kärleken.
Vi har var sin hög. Två personer med olika förväntningar som blev till smutsig ved.

Jag har varit inne i huset - i förhållandet, i samboskapet - i mer än ett år och jag vill bara bort. Inget är som jag ville. Inget blev som jag trodde. Han har aldrig stått upp för att han valt att leva med mig. När det började blåsa så stod han inte bredvid mig. Då la han sig ner och tog skydd och lät stormen vina.

Jag har nästan inte gråtit nånting. Mitt inre är bara så fyllt av besvikelse, så gråten får inte plats.

För tre veckor sedan kände jag att det fick räcka. Jag sa orden. Jag sa: -"Jag vill inte göra det här längre."

Förlusten av kärleken är total.