Hem

Jag vill inte åka hem, men jag vill vara hemma med mina barn - i mitt eget hem. Jag vill inte ha detta skal som bara innehåller våra saker och ingenting annat. Ingen kärlek, ingen omtanke, ingen ömhet och ingen längtan. Det finns ingen gemenskap och har aldrig funnits heller. Det var bara en önskedröm från min sida. En fantasi. Jag vill ha ett nytt ställe som jag kan göra till ett hem och fylla med kärlek.

Blod

När allt håller på att rämna, ringer han. Han räddar mig för att han älskar mig förbehållslöst. Han tröstar mig och hör mig när jag snörvlande ulkar fram vad jag behöver säga. Han klappar på mig genom luren och lovar mig att allt kommer att bli bra. Och hon som står närmast hans hjärta finns där också för mig och tillsammans med mina föräldrar - våra föräldrar - ser de till att jag inte faller. 

Min bror. Min älskade bror.

Det blir bara värre

Jag vill inte prata med honom. Jag vill inte äta middag med honom. Jag vill inte dela hushållspengarna med honom. Jag vill inte. Jag är motvalls. Imorgon kanske jag tycker att vi borde komma bättre överens. Men idag vill jag bara bort.

Jag vill inte fylla år. Det gör jag i morgon, men jag vill inte bli "firad" av nån som inte respekterar mig, ser mig, lyssnar på mig, inte vill vara med mig för den jag är. Jag och barnen ska åka hem till mina föräldrar. Jag har inte ens lust att berätta det för honom.

Låt mig vara!! Gå!! 

Jag tillåter mig att dricka vin för att inte behöva bry mig. För tio år sen var jag gravid och kunde inte dränka mina sorger. Den här gången gör jag det utan att skämmas. Livet blir lättare då och jag är värd ett lättare liv.

Det känns ändå sorgligt att känna så här. Men det är så här jag känner.

Fokus

Helt plötsligt skiftar jag fokus. Får flashbacks 10 år tillbaks i tiden. Vad är viktigt? Att barnen mår bra. Att vi har nånstans att bo. Att det kommer in pengar varje månad. Att det är vi tre. Igen är det vi tre. De tre musketörerna? Nja... En för alla. Sen är det stopp. Mer än så kan jag inte kräva. Det är jag som måste se till att allt funkar. De är mina barn. Det kommer att gå den här gången med. Allt kommer att bli bra. Jag vet det. Jag har gjort det förr. Inget är värre än att jag överlever den här gången också. Den vuxna ensamheten känns sorglig att möta. Sorglig, men inte skrämmande. När jag är ledsen är det inte pga ensamheten längre. Allt är bättre än det här. Detta vakuum av elände och okärlek. 

Mari

Jag saknar henne så oerhört.

Det sorgliga

Jag drömde. För två månader sedan drömde jag en dröm som jag kan spela upp i mitt huvud igen och igen.

Jag drömde att han hade köpt ett hus till oss. Ett hus som jag absolut inte ville ha. Det låg på en åker. Jag vet precis vilken åker det är på riktigt. I verkligheten är den helt tom, men i min dröm låg det några andra hus bredvid. Huset var gult. Bakom fanns det ett förråd eller var det en utbyggnad? Den var hemsk. Hemsk och ful. Jag ville inte ha den. Verkligen inte.

Egentligen är det ett riktigt fint ställe. Ligger på en höjd med en fantastisk utsikt över åkrar, ängar och skogar. Långt borta kan man ana den stora sjön. Men i min dröm var allting fult. Framför huset - mitt i vägen för den vackra utsikten - låg två stora högar med smutsig ved. Riktigt svart, gammal och unken. Högarna skymde allt. Precis allt. Jag gick in i huset. Det kröp i kroppen på mig och jag ville bara bort från alltihop. Bort. Bort från allt det fula.

När jag vaknade visste jag precis vad den här drömmen betydde.

Vi köpte ett hus för lite mer än ett år sedan. Efter det blev allt fult. Ingenting blev som jag tänkt mig. Med i flytten kom en person som jag i efterhand insett förmodligen kände sig hotad och därför var tvungen att hålla fast med näbbar och klor och göra allt för att hävda sig. Den fula utbyggnaden som sitter fast oavsett om man vill det eller inte... Den före detta... Bonusbarnens mamma...

Hon smutsade verkligen ner allt. Och han lät henne göra det. Och jag var ensam. Ensam i en tvåsamhet.

Framför huset i drömmen låg två smutsiga vedhögar.
Allt som hänt under det senaste året har bara samlats på hög. Alla besvikelser. Alla bråk. Alla anklagelser. All gråt. All ilska. Allt ligger som två stora högar som skymmer det vackra. Kärleken.
Vi har var sin hög. Två personer med olika förväntningar som blev till smutsig ved.

Jag har varit inne i huset - i förhållandet, i samboskapet - i mer än ett år och jag vill bara bort. Inget är som jag ville. Inget blev som jag trodde. Han har aldrig stått upp för att han valt att leva med mig. När det började blåsa så stod han inte bredvid mig. Då la han sig ner och tog skydd och lät stormen vina.

Jag har nästan inte gråtit nånting. Mitt inre är bara så fyllt av besvikelse, så gråten får inte plats.

För tre veckor sedan kände jag att det fick räcka. Jag sa orden. Jag sa: -"Jag vill inte göra det här längre."

Förlusten av kärleken är total.

...och så mycket kärlek.

Det är så här det ska vara.
Kan inte fatta att det redan gått tre månader.

Tre månader och så mycket kärlek.

Det finns inget bättre.