Jag håller andan när skeletten börjar röra på sig. Jag som tyckte mig se att de vittrat sönder. Men nej...
Efter att inte ha hört av sig med mer än 1 telefonsamtal på 7 år, får jag idag veta att mina barns pappa tänker komma hit ner efter jul och att han vill att hans arma föräldrar ska "se till" att barnen finns hos dem så att han kan träffa dem.
Jag undrar följande:
Hur kan det komma sig att just när jag mött någon som jag verkligen tror kan förändra något i mitt liv, DÅ väljer han att rassla till och krypa fram?
Jag blir illamående.
När ett barn dör
5 dagar sedan
4 kommentarer:
Han har inget i ditt liv att göra. Och inte i dina barns. Han har förbrukat, förverkat, förkastat den rätten.
Jag drömde i natt att jag ringde honom. Jag hotade honom. PÅ ett vidrigt sätt.
Skulle gladeligen.... Jag är så JÄVLA arg.
Låt honom inte sabba fjärilarna.
Låt honom inte ställa kraven.
Stå över, låt honom rassla allt han kan men dont you dare vackla i den bra känslan.
Så här dagen efter igår när jag skrev inlägget, har det hänt en del som gett mig perspektiv på saken.
Nu står jag stadigt igen. Inget vackel. Jag vet ju vad som är viktigt och det är INTE vad han vill, det är hur mina barn mår.
Jag tänker inte förklara och inte försvara mina beslut eller tankar. Så är det bara. Punkt.
Det där känner jag igen, bra att du inte vacklar. Önska kan de alltid, aldrig någonsin kräva. Ibland blir det inte som de tänkt sej. Och barnen har vi till uppgift att ta bra beslut för, men svårt är det.
Skicka en kommentar