Få vad jag vill ha

Den här gången blev det inget "Nog nu!"
Istället sa jag "Jag tror jag är för snäll för dig" och "Det är lite för mycket upp och ner för mig det här". Jag avslutade med ett "Vi ska nog hålla oss till vänskapsstadiet du och jag" och "Jag vet ju vad jag vill ha".
Han sa "Då ska du se till att du får det".

Det känns bra.
Och jag vet att han har rätt.
Jag har sett det med egna ögon.

Stulen kyss

Pussas i smyg.
Intressant företeelse.
Senast var nog 1982.

Men det livade upp min dag.

Funderar på att göra om det i morgon, när möjligheten ges....

Ödets ironi...

"Tyckte verkligen om då du rörde vid mig idag...... Jag tänkte mycket på det och dig efteråt.......Tänker mycket på dig. Och blir glad.....Jag vet inte vad som händer inom mig. Men idag insåg jag att jag gick omkring hela förmiddagen och såg fram emot att kunna få se dig idag. Och när du var där kändes det mycket bra."

Men vänta lite nu...
Vad händer?
Var kommer allt det här ifrån?

På hederlig svenska

"...då slår det mig hur fin du är och glädjen över att ha fått lära känna dig. Tycker att du är riktigt god och har ett varmt hjärta. Blir alltid glad då jag ser dig. Insåg det speciellt efter vi pratade idag. Jag tycker mycket om dig, Jo..."

Vad säger man?

Tack?

Drömhelgen

Vi träffades i natt, precis som vi gjort så många gånger tidigare. Hon kom till mig i min dröm och jag kände riktigt hur mycket jag hade saknat att träffa henne.

Vi hade en helg på Österlen i sommarhuset. Lagade mat tillsammans, satt och pratade, var i nån affär och tittade på barnkläder och diskuterade vilka storlekar döttrarna har och hur fort de växer.
Vi köpte äppeljuice direkt från en odlare. Jag fick tips om ännu fler goda rätter med de allra enklaste ingredienser, där jag redan vet att resultatet kommer att bli enastående.
Det var precis lagom varmt ute. Vi satt bredvid varann och läste. Pratade om det vi läste. Och vi skrattade. Precis som vi gjort så många gånger tidigare.

Utan att jag märkte det hade vi plockat undan allting och det var dags att åka. Jag var ledsen, men hennes röst var lika lugn som alltid och hennes ord tröstade mig. Hon hade ju visat att hon fanns där för mig. Att hon finns där fortfarande. Att hon saknar mig som jag saknar henne och att den vänskap vi hade inte tagit slut.

Jag kände mig lugn när jag vaknade. Sen grät jag en skvätt.

Vi ses igen.

Vänskapsmagin

Jag har ingen "barndomsvän" kvar längre som jag umgås med och jag har tänkt på det ibland och funderat på varför. Nyss läste jag det här och nånstans där bland kommentarerna kom tanken upp igen.

Till viss del tror jag "barndomsvännernas" försvinnande kan bero på avsaknaden av det där magiska vid det första mötet. "Barndomsvännerna" var man kompis med för att vi bodde i samma by, gick i samma klass eller samma skola - inte för att vi möttes och fann varann och kände nån gemenskap, nåt intresse eller till och med kärlek för varann. Vad finns det då att hålla fast vid?

För 13 år sen fick jag uppleva det magiska. Jag pendlade till jobbet med tåg varje dag och en morgon hamnade jag bredvid en tjej. Vi började prata och det fanns en nyfikenhet och en samklang i allt redan från starten. Det var början till en fantastisk vänskap. Jag var väldigt ledsen när hon och hennes sambo flyttade uppåt landet, bara ett år efter att vi lärt känna varann, men vår vänskap höll i sig. Även om vi inte sågs på flera månader så var varje möte så enkelt - vi bara fortsatte där vi slutade senast. Det fanns aldrig några krav eller förväntningar - bara genuin vänskap.

När vi känt varann i tre år gifte hon och hennes sambo sig och på festen efter frågade en ingift släkting till henne hur vi kände varann. Vi förklarade och släktingen blev förvånad. Hon trodde vi känt varann hela livet eftersom vi var en sån självklar del i varandras liv. Och så var det hela tiden - enkelt och självklart.

Vi kände inte varann från första början av våra liv, men vi kände varann ända till slutet av hennes.
Hon dog i vintras.
Det är tungt och jag saknar henne så obeskrivligt.


Till M.

Idag talar tystnaden i mitt hjärta
och avspeglar sig i mina ögon.
Inget finns att säga, men blev allting sagt?

Tid för tacksamhet och tomhet.
Tacksam att allt vi gjort finns kvar,
från första mötet till det sista,
inne i mig att ta fram
när tomheten blir för stor.

Jo.